Tuesday, January 08, 2008

Det är inte så längesedan jag skrev här men det är många tankar sedan. Vi har terapitimmar vid TV4:as barnsjukhuset, där vi gråter i kapp med de drabbade föräldrarna och säger vilken tur att vi inte är så hårt drabbade iaf!
Förkylningar och febertoppar har turats om att drabba familjen det är bara Max som håller sig frisk och glad.

Idag saknade jag Dr.M. Igen. Vi var på BVC och vägde de två små, Max går upp och växer som han ska men Moa har tappat nästan 3 hg sedan dagarna före jul. Efter olika diskussioner fram och tillbaka kom vi fram till att vi ska mata på i en vecka och komma tillbaka och väga henne då. Är vi oroliga innan dess så får vi komma när vi vill , det är bara att slå en signal först. Vår BVC-sköterska har jag funderat på att utnämna till världsbäst! Hon är en unik person som verkligen ser barnen men abslut inte glömmer föräldrarna.Hon VET hur det känns och hon är bara jättego!
Men när jag kom hem eller redan när vi var på väg hem kände jag hur den där förbaskade oron började gnaga. Om vi matar på med extra och hon går upp i vikt, maskerar vi då kanske ett existerande problem? Ligger det något och pyr i bakgrunden? Är det en lågvirulent shuntinfektion? Är det njurarna? Är hon övershuntad? Eller är det något med hjärtat? Hon borde ju inte men… Åh om bara Dr.M varit kvar så jag kunde ringt och fått fråga utan att känna mig som världens idiot! Tyvärr tar det emot att ringa sjukhuset efter det senaste besöket före jul. det går inte att komma ifrån. Förmodligen är jag bara den där superhysteriska mamman. Men jag vill ju inte att något ska hända min lilla sessa!!!

Hon är ljuvlig. Pappa kom uppför trappan och berättade att hon gjort tecknet för napp som vi bara kört några dagar nu. På kylskåpet och på barnkammardörren sitter teckenspråksalfabetet uppklistrat och så fort jag får några kronor över ska jag skaffa en teckencd.

Postad av Mamma
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink