Tuesday, December 19, 2006

Dagen började på bästa tänkbara sätt, inte tu tal om den saken. Att sitta med sin dotter på armen, se det breda tandlösa leendet sprida sig över munnen och samtidigt få höra hennes allra första riktiga porlande skratt, det finns inte mycket som slår den känslan som sprider sig i kroppen. Efter frukost var det dags att packa in barnvagn, barn och mamma för en heldag på sjukhuset där vägning, provtagning, dietistbesök, hjärtlungröntgen och hjärtultraljud stod på schemat.

Vägningen var dagens nästa höjdpunkt, vågen stannade på 3020g, första gången över 3 kg! Hurra, hurra, hurra! Det var för mig ännu en milstolpe som passerats. För den bedriften fick hon denna underbara lilla present.

Provtagningen gick också bra, och personalen på avdelningen ställde så snällt upp och skjutsade Moa till röntgen medan mamma och pappa pratade med dietisten som tyckte vi skulle avvakta och köra på som hittills så länge som hon går upp i vikt. Alla är rörande om att det viktigaste just nu är hennes viktökning.

Däremot ser inte VSD hålet så bra ut på hjärtultraljudet, fliken som skapats av omkringliggande vävnad får inte riktigt chansen att fästa i väggen runt hålet, trycket i kammaren verkar vara för högt. Vår kardeolog menade att det nog är dags för oss att förbereda oss på att det blir operation om inget mirakel händer innan dess. Jag som optimistisk pappa tror fortfarande på att hon skall läka hålen själv, men det är nog mest bara en undanflykt, ett sätt att inte vilja se sanningen i vitögat. Jag vill ju att hon skall slippa operation, men hennes ”sviktanfall” tenderar att bli värre med tiden, och då VSD hålet ligger på ca 1 cm så skall det ju mycket till att det läks av sig själv. Jag får helt sätta mig ner och försöka inse att det nog blir operation i alla fall. Det finns ju tid att förbereda sig, då det är önskvärt att hon väger runt 6kg vid tidpunkten för operation. Men å andra sidan, blir hålet större eller hon sviktar mer, kanske de väljer att operera tidigare. Vad som är viktigt är som sagt att få henne att gå upp i vikt i jämn och fin takt, att hålla henne från infektionsrisker samt att hålla henne så lugn som möjligt, en trygg miljö helt enkelt.

En annan positiv sak är att ASD hålet verkar ha blivit mindre, har vi lite tur kanske det kan få det stora hålet att läka med (den obotlige optimisten har pratat igen!)

Det är så roligt att se alla snälla människor som engagerar sig i henne. När vi satt i bilen och väntade på att Mamma skulle bli klar på apoteket småslummrade hon och log gång på gång. Det var som om hon drömde och minns alla vänliga ansikten som tittat ner i barnvagnen under dagen, människor som bryr sig och som får henne att le tillbaka. Personalen på avdelningen är helt underbara, det är ett skönt stöd att känna i ryggen då det ibland kan vara tungt.

Jag skulle såhär med facit i handen vilja att dagen slutar precis som den började. Vi får se vid halv nio målet, kanske, kanske….

Postad av Pappa • Pappa skriver
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink