Tuesday, May 01, 2007

Klev upp klockan 04:00 och körde ner till Lund 04:40. Kommer fram till sjukhuset strax innan 07:00. Vi hade på förhand kommit överrens om att jag skulle följa Moa in på operationen, och ville inte missa detta. Naturligtvis börjar bilen krångla på vägen ner, men efter att ha svurit ve och förbannelse kom jag trots allt fram i tid.

Idag strax efter åtta på morgonen rullade vi in genom dörrarna på operation, Mamma, Moa och jag, och jag bytte om för att följa Moa till dess hon blivit nedsövd. Den här gången var det inte lika stressigt med förberedelserna, då den här operationen inte är lika omfattande som hjärtoperationen i Januari. Hon fingrade på nappen och leksaken som de hade på avdelningen och verkade ta det hela med ro. Inom några minuter var de klara och hon somnade som en stock. Därefter gick jag tillbaka till avdelningen och den långa väntan började. Vi gick ut och handlade lite och försökte få tiden att gå. Maniskt kollande av mobiltelefonen så någon av oss hela tiden skulle ha täckning, precis som vanligt.

Vid halv elva snåret fick vi komma till uppvaket och träffa vår lilla ängel igen. Operationen hade gått bra och hon låg på sidan och hade precis vaknat. Rosslig i halsen av respiratorn och smärta i huden där de spänt upp för att få plats med shuntslangen och väldigt trött. Hon fick morfin och lite mat och sedan somnade hon igen. Efter några timmar var vi åter tillbaka på avdelningen. Hon tillbringade mycket tid med att sova när smärtstillandet gjorde verkan.

Moa blev piggare och mer med vartefter tiden gick under dagen. Hon åt bra och började le åt personalen igen, undersökte händer och fötter och vi började känna igen henne vilket var en otroligt skön känsla. Rädslan för att ingreppet skulle ha förändrat hennes sinne på något sätt var stor, så därför var det skönt att se ”vår” Moa igen.

Själva shunten syns inte så mycket som vi trodde att den skulle göra. Den sitter ganska långt bak på huvudet och man ser slangen under huden där den går ner bakom örat en bit bakåt. Där försvinner den synliga delen, och slangen slutar i magen, plåstret sitter strax ovanför naveln. That´s it, det kommer inte att synas mycket alls när hon får mer hår på huvudet och slangen bäddas in i den övriga vävnaden.

Frågorna om shuntens känslighet kom på tal när vi pratade med läkaren, och det enda som skall kunna rubba den här magnetshunten är en magnetröntgenkamera. Det är stora krafter som den här lilla shunten tål och det känns betryggande.

Hemgång till Halmstad för eftervård kan ske om allt går bra redan imorgon Tisdag eller Onsdag. Vi håller alla tummarna för att allt flyter på som det skall.

Kom hem igen vid halv tio tiden och försökte komma ner i varv och smälta dagen och dess alla intryck. Personalen på avdelningen är väldigt trevliga och professionella, trevligt bemötande och sedan har ju Moa charmat allihopa så de brukar bara ”komma förbi” för att få sig ett litet leende eller två från henne. Hon är ultrasocial den här lilla kämpen.

Känner mig trygg med att Moa´s mamma är hos henne, det gör mig lugn. Hon har gjort en enorm prestation och insats som orkat med det mesta av det här på egen hand trots alla omständigheter. En medalj till dig, Älskling och en veckas sovmorgnar eller två skall du också ha när du kommer hem!

Postad av Pappa • Hydrocefalus
(3) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink