Wednesday, April 22, 2009

Tänk att föräldraskap är så fyllt med den där obehagliga rädslan. Den där som gör nattsömnen till en räcka av avbrott för att sätta sig upp och kolla att hon fortfarande andas. Det är otroligt att rädslan inte vill ge vika.

Om jag vaknar och hon inte andas, inbillar jag mig att jag då kan slita henne tillbaka till livet igen? Eller köpslår jag med min frånvarande nattsömn,om jag offrar den så kan du inte ta min vackra ifrån mig? Jag skräms till och med av att sätta tankarna på pränt, utmanar jag ödet genom att visa min stora rädsla att mista? MEn jag har nog nått min gräns nu, där rädslan måste vädras för att inte kväva MIG.

Hon är så full av liv och påhitt, så full av glädje inför livet, hon som inte kunde prata sjunger hela dagarna, återberättar böcker vi läst för henne och citerar filmen om Mamma Mu och Kråkan.
“Ryck mig i fjädern” Hon kan allt “fälv” nu och det gäller att ta sig tid för påklädning, tvättning och allt som ska göras med en bestämd 2,5 års dams hastighet. Utveckling som ger så mycket glädje, saker som vi aldrig vågade hoppas på.

Jag har fått så mycket med att bli mamma vid min ålder, jag tycker nästan synd om mina stora barn som hade en omogen 20-åring som morsa. Rädslan fanns där då också men inte på det här, nästan ohanterliga sättet.
Det var, trots andra bekymmer, enklare och självklarare.

Jag är så tacksam för detta men jag vill inte längre låta rädslan äta upp mig och kväva mig.
Jag tror ordet jag saknar är tillit.

Postad av Mamma
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink