Tuesday, February 10, 2009

Natten som gick var en “sömnnatt”. Men natten till igår var den värsta hittills. Jag vet inte längre vilket som är värst, de nätter som hon skriker eller de hon inte gör det. När hon skriker vet jag iaf att hon fortfarande andas! Igår var pappa hemma och vabbade för första gången efter en sådan natt. Han gjorde ett fantastiskt jobb både på natten och under dagen!

Går och väntar på att det ska bli kväll. Har pratat med Moa om att åka till doktorn och sova på sjukhuset. Som förberedelse för andra rutiner än de vanliga. När jag berättade häromdagen lyssnade hon och tittade sedan allvarligt på mig. Sedan sa hon: Moa stanna pappa. Det var helt ok att mamma stack men Moa tänkte stanna hemma hos pappa…
Jaja.

Har gråtklumpen i halsen. Det var längesedan vi sov på sjukan. Tror de är lika glada att slippa se oss som vi är att slippa sitta där.

Rädslan för att det ska vara epilepsi är stor hos mig. Kanske är det här “sista dagen” Moa inte har ännu en diagnos. Jag vill inte!!! Även om jag tolkat tecknen som att det nog är det så är det ingen som sagt det. När någon sagt det finns det inget hopp längre. Knepigt hur skallen funkar.

Tänk på oss när de väcker oss kl 03, om ni nu skulle råka vara vakna då!

Postad av Mamma
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink