Saturday, September 29, 2007

Moa gillar sin lillebror. Hon har lärt sig klappa fint och blir alltid lika glad när hon får syn på honom. Nåja, undantaget när han snor åt sig HENNES badbalja och när han gråter.

Finns det något Moa inte kan med så är det höga ljud. Tv-ljudet som kan variera snabbt eller lillebrors röstresurser får Moa att bli orolig och ledsen. Men det är tydligen vanligt både för shuntbarn, prematurer och syndrom.

Idag har vi varit hemma en vecka och kaoset börjar släppa av en aning. Många tårar har det blivit för först nu börjar det gå upp för mamma vad Moa faktiskt inte kan och vad hon ligger efter med. Första steget mot acceptansen att Moa aldrig kommer att vara “som andra” är nog taget nu. Det gör ont! Varför vet jag inte riktigt för Moa är en så underbar tjej, social, smart, godhjärtad, rolig och lätt att ha med att göra. Men att hon ska komma att känna sig utanför under sin uppväxt, den tanken skär i hjärtat på mig.

Vi har iaf fått hem en habiliteringsplan till påseende… Vad Moa ska försöka uppnå under året som kommer. Det är en tröst att ha hab i ryggen, alla dessa kompetenta och positiva människor.

Passar på att tacka för all uppvaktning och gratulationer!

TACK!

Ett litet webtips får ni på köpet idag:
Heja Abbe

En välskriven blogg om Abbe som föddes med Catch22-syndromet. Rekomenderas varmt!

Postad av Mamma
(3) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink