Saturday, March 17, 2007

... ordet vattenskalle!

Mina associationer till det ordet är mycket negativa och inget som jag kan förknippa med min yngsta, ljuvliga dotter! Kanske säger det mera om mig och mina fördomar än om ordet i sig men nej, det är sista gången jag vill skriva det ordet här. Basta!

Kanske gårdagens upplevelser har lagt sig lite men tårarna är nära hela tiden. Som väl var dök storsystrar och systerson (till Moa) upp utan en hint och bjöd på frukost i morse och stannade till eftermiddagen, så det som kunde blivit en dag i grubblerier blev en skön dag med familjen där vi han ventilera både skvaller och oro. Samt berätta om chockreaktionen som uppstod i affären på väg hem från sjukhuset när jag stod och stirrade på fruktdisken med en känsla av att vara osynlig bland alla, med tårarna i ögonen, utan att veta vad jag gjorde där över huvud taget!

Jag är rädd, jag kan inte föreställa mig den här otroligt glada, skärpta lilla babyn funktionshindrad och kanske autistisk. Nej jag klamrar mig fast vid tanken på att en tredjedel av barnen inte får någon försämring av sina förmågor, visst måste det gälla min vackra underbara Moa Felicia!??!?!

Vi har varandra och det tar oss långt på vägen. Vi har en hel bunke kompetent och otroligt proffsig personal på vårt sjukhus som ler och pratar om GuldVIPkort för vår del och hämtar kaffebricka när väntetimmarna blivit för långa. Som hjälper oss hitta vägen till ett och annat leende under dagen, stöttar och hejar på, hoppas med oss och bara är så där allmänt underbara som de varit från dag ett. Utan dem vore detta helt och totalt omöjligt. Mitt djupaste tack till er alla.

Och sist men inte minst, ni som kommer hit och läser och delar vår smärta och vår oro, ni betyder så mycket för mig för jag tror verkligen ni förstår! Det känns i era kommentarer att ni är med oss och för det finns inte ord nog!!!

Postad av Mamma
(3) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink