Thursday, November 16, 2006

Det är med blandade känslor jag kopplar in sladden till apnélarmet. Några gånger har det larmat för att plattan på magen släppt, Mefixen har helt enkelt gett up andan… (hahaha).
Men för det mesta sitter den där, är ivägen varje gång man lyfter upp henne, om man nu över huvud taget minns att den är inkopplad utan märker det först när den dinglar så fint i änden på sladden.

Inatt larmade den och jag som är känd för att kunna sova mig igenom det mesta for upp och ruskar min stackars lilla dotter nästan innan jag hunnit kolla hur det står till.
Den larmar alltså efter 20 sekunders andningsuppehåll och hon hade börjat andas igen när jag vaknade men Moas mammas för tidiga död i hjärtinfarkt var inte långt borta. Sedan vågade jag inte somna om förrän det var pappas matningsdags. Det är första gången hon haft ett andningsuppehåll. Den där satans förkylningen!!!

Min hatkärlek till det där apnélarmet består. Jag hatar den för att den behövs, är ivägen och allmänt besvärlig. Jag älskar den för att den gör sitt jobb

Postad av Mamma • Mamma skriver
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink