Saturday, July 14, 2007

Så här dagen efter hemkomsten från Lund kan vi bara konstatera att all vätska under huden är så gott som borta, men effekten av läckaget är att huden flyttat sig en aning. Tidigare låg shunten precis under ärret, men det gör den inte nu.

Vätskeansamlingen har töjt huden så mycket att den lagt sig lite snett. I övrigt ser allting jättefint ut idag, Moa är glad och sprallig som hon brukar, hungrig på mat men samtidigt ser man på henne att hon är tagen av det som hänt. Sovperioderna är många och längre än vanligt. Igår var jag aningen orolig för att det såg ut att vara svullet under ärret, men det är som sagt borta nu.

Viktigaste lärdomen av denna händelse är att det inte är så akut som vi först trodde i vår okunskap. Vi visste inte ens att det var ett “vanligt” problem i läkarnas erfarenhetsbank. Det kan tom vara så att Moa fortfarande ibland kan ha ett visst självdränage som ju iofs är bra men som samtidigt kan lura oss att tro att shuntsystemet fungerar. Om tillfälligheterna vill sig kan ju faktiskt shunten sluta fungera och Moa själv dränerar vätskan under en period. Alla tror att shunten funkar och att allting är frid och fröjd. Enligt läkaren finns det exempel på personer som haft en icke fungerande shunt i åratal och som återfått sin naturliga dränagefunktion under en period.

Det här är luriga saker men som personalen på NIVA sa, vi har väldigt stor respekt för shuntar. Så sant som det är sagt!

Postad av Pappa • Hydrocefalus
(0) Kommentarer • (1) Trackbacks • Permalink