Wednesday, March 28, 2007

Åkte upp till barnavdelningen för vaccination klockan 10:00. Allt gick bra och Moa blev bar alite lessen då hon blev stucken i benet. En timme senare åker vi hem med en glad och sprallig Moa. Detta tillstånd av välbefinnande höll i sig tills det blev kväll. Plötsligt tappar hon färgen i ansiktet och händera, som också blir iskalla. Moa blir väldigt trött och slocknar i sängen och går sedan nästan inte att få kontakt med längre. Den i normala så ljudkänsliga bebisen ligger bara orörlig på sängen när dörrar smäller och pappa o mamma klappar med händer och försöker få kontakt med henne. Mamma ringer till avdelningen som vill att vi åker ner för en check. I bilstolen i hallen vaknar hon till och verkar riktigt pigg, men det höll i sig bara tills vi kom in i bilen, där däckar hon igen. Pappa fick ruska ordentligt på henne och stol för att få livstecken på vägen ner till sjukhuset. Vilka tråkiga flashbacks jag fick där ett tag. Mindes förra resan…

Väl framme på avdelningen blir jag hänvisad till barnakuten. Det är bara att ta bebis och packning och rusa ut igen. Väl framkommen till akuten finns det ingen parkeringsplats i närheten, det stod bilar långt ner efter gatan från akuten. Great! Fullsatt klockan 20:00 en måndagkväll. Knökar mig in på akuten och träffar ganska snart på en sköterska som vill se hur hon mår. Akutprioritering med andra ord. Men bara efter en timme får vi komma in och bli undersökt. Då har Moa piggnat till igen, men läkaren vill ändå inte ta några chanser utan skickar oss till isoleringsavdelningen för barn. Här har nu Moa en andningsfrekvens på 87 och febern ligger på 39 grader. KLockan 10 kliver vi in på avdelningen och Moa har precis fått sin första febernedsättare. Denna panodilsupp tar dock inte speciellt bra utan hon får även Burana och först då sjunker febern. Så håller det på, upp och ner med tempen i samma takt som Moa´s händer blir kalla sedan varma. händerna blir kalla när tempen stiger för vissa barn kan visst ha ett försvar som stänger av vissa kroppsdelar vid hög feber. Moa tillhör denna kategori barn.

Rummet har en sluss och man får inte vistas på avdelningen hur som helst. Vad man än behöver måste man ringa på sköterskor som fixar åt en. Jag kände mig tillslut som en fånge som vankade runt i rummet med Moa på armen totalt uttråkad. Hade det inte varit för Moa´s glada humör mellan febertopparna hade jag blivit knäpp. Servicen var exemplarisk men som sagt, när dörrarna mellan sluss och rum/avdelningskorridor är kopplade samman med magnetlås för att förhindra att dörren mellan slussen och rummet är öppen samtidigt som dörren mellan slussen och korridoren så känns det rätt instängt.

Nu på morgonen var iallafall Moa feberfri och det höll i sig hela förmiddagen så vi fick fara hem vid lunchtid. En otroligt skönt känsla att andas frisk luft igen! Det måste vara såhär det känns att mucka från kåken Nu ligger Moa och sover i sängen med Douglas över hela ansiktet, snuttefilten alltså! En trött pappa tänker göra henne sällskap, men utan snuttefilt. Den får hon behålla själv!

Posted by Pappa in
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink