Tuesday, December 26, 2006

Julhelgen har för Moa gått i välmåendets tecken, hon har varit pigg och alert, andningen har inte varit så ansträngd och hon fyrar av leenden på löpande band som om hon aldrig gjort annat. Det känns skönt för en ständigt orolig förälder när jag ser att hon verkar må bra. Jag kom på mig själv i morse att lägga örat till hennes bröstkorg för att lyssna på hjärtat, förhoppningsfull i tron att blåsljudet skall ha minskat i omfattning. Men det var kvar, och jag känner tom blåsljudet med fingertoppen om jag lägger den mot hennes bröstkorg. Hålet är fortfarande stort, inte tu tal om det.

Tankarna runt en förmodad operation känns tunga och svåra att få grepp om. Kardiologen säger att det är en vanlig operation som inte är ”farlig” men trots det brottas jag med tankarna på att läkarna faktiskt kommer att stänga av hennes hjärta och koppla in henne till en hjärtlungmaskin. Tårarna har lätt att komma fram när jag tänker på det faktumet, samtidigt som jag har henne i famnen och hör hennes andetag och känner hur det lilla hjärtat bankar på därinne. Vad händer om något går snett under operationen? Kommer det att bli komplikationer som medför att hon måste ha pacemaker? Kommer det att räcka med bara en operation, eller måste hon kanske bandas innan p.g.a ökad svikt? Det är trots allt mycket som kan gå galet, och jag har svårt att tänka tanken på att jag faktiskt kan mista henne. Det scenariot får inte plats i mitt inre.

När hon ligger här i min famn, plirar på mig med sina stora pigga ögon, fötter som sparkar mot min handflata, och med breda leenden mot pappsen, så känns det svårt att tro att hon är så sjuk som hon faktiskt är.

Hoppet är trots allt det sista som lämnar mänskligheten och även mig, och jag hoppas trots allt att hon skall stänga VSD hålet själv. Jag kommer även fortsättningsvis att lyssna på blåsljudet från hennes hjärta och tyda och tolka dessa efter min egen förhoppningsfulla önskan, att fliken av vävnad äntligen fastnat och trycket i lungpulsådern minskat. Kalla det att lura sig själv, jag kallar det att orka hålla ihop. Det fungerar för mig!

Posted by Pappa in • VSD-Hjärtfel
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink