Wednesday, May 28, 2008
Jodå, vi är fortfarande med men det är mycket att göra. Ska man dessutom göra det på ett ben så räcker tiden inte alls!
Akuten i lördags efter att ha lyckats paja en knäsena medan jag satt i fåtäljen och tittade på tv. Förmodligen en dålig kombination att vara både fet och SLE:are. Iaf har jag hoppat på kryckor sdedan dess, pappa sliter ut sig på att ta hand om Moa och Max på egen hand.
Moa är jätteförkyld men o vad hon är innne i ett utvecklingsskov just nu. Man är en vuxen tjej om man kan dricka själv så om mamma bara förtjockar mjölken (urk) och sätter i ett sugrör av lagom längd och tjocklek så dricker Moa! Och får det i sig!!!
Moa åker Bobbycar och stannar bara vid de högsta trösklarna! Hon tar sig till pianot och drar en låt, kör på mammas onda ben (aaaj) och gillar verkligen läget. Lek och transport i ett! Underbart!
Hon letar efter balansen och kan stå några sekunder om hon står på mjukt underlag. Visserligen krokigt och ytterst kort men ändå!
En period av gott humör härute i skogen.
Posted by Mamma in
(1) Kommentarer •
(0) Trackbacks •
Permalink
Next entry: Jag kan köra
Previous entry: Mullegoa gulleMoa!
-
Det glädjer mig med Moas framgångar och måste vara underbart för både moders- och fadershjärtat att få se. Själv får vi väl tåla oss tills 2009 innan vi kan se något alls IRL.
Detta med kryckor och pajade knän låter ju definitivt mindre roligt och det är väl snart lika bra med en egen hotline till diverse sjukinrättningar
*felåt* men alltså, vad är detta egentligen. Så otroligt makabert med att det hela tiden är någonting. Så länge det stannar vid kryckor så är det väl ändå bra.
Hoppas storebror inte blivit sämre utan att det blivit tvärtom. Nu är vårdstrejken över så kanske det går snabbare med det mesta.
Kramar från oss alla
Carina
Carina on 05/28 at 06:15 PM
