Monday, August 13, 2007
På snart ett år har vi inte låtit någon annan passa Moa med undatag för vårdpersonal. En timme före resan till Lund för att pappa/mamma skulle snabbt köra till affären för att köpa lite nödvändigheter inför hjärtop:en och efter hjärtopen när Moa låg på hjärtIVA och mamma, pappa och storebror på Ronaldmc Donalds hus med magsjuka och absolut INTE fick komma upp till Moa som var nyopererad.
Imorgon ska Max vändas (förhoppningsvis) och storasyster och MrZ kommer hit för att ta över ansvaret en stund. Moa gillar MrZ (ja, storasyster också för all del) och kommer nog inte att ha något emot lite ombyte men hur ska mamma klara sig?!?!? För att inte tala om pappa!!!
Vi var en akutsväng på förlossningen i lördags eftersom Max inte behagat röra sig som han skulle under senaste dygnet. För säkerhets skull ville de köra en ctg-kurva. Mitt under den går hjärtljuden ner för att försvinna helt. Shit! Under några sekunder såg mamma det urakuta snittet ramla över henne som en våtvarm filt medan barnmorskan kallade till sig ännu en barnmorska som kallade till sig läkaren och en ultraljudsapparat. Vilt letande efter något som liknade hjärtljud och efter en stund hittade man dem igen och vi fick ligga en stund och sedan göra en flödesmätning.
Moa somnade vartefter, ointresserad av uppståndelsen men mamma fick tid till vändning imorgon, order om att räkna fosterrörelser och kontakta dem igen om det inte stämde. Men både igår och idag håller Max igång så han tog nog bara igen sig. Dippen i hjärtljuden förklarades med att jag låg på rygg och pajade blodtillförseln till honom.
Pappa ska ta en månads pappaledighet på heltid minst när Max behagar titta ut. Sedan blir det väl halvtid ett tag framöver, han verkar trivas att pyssla om Moa medan mamma skruttar omkring och gör ingenting…
Posted by Mamma in
(2) Kommentarer •
(0) Trackbacks •
Permalink
Next entry: Haha!
Previous entry: Update
-
Eftersom jag är världens mest oroliga människa när jag väntar barn så bölar jag friskt av det här inlägget. Vi hade barnvakt till Torsten allra första gången när jag låg på förlossningen och födde Liv & Sonja (Torsten var fyra år) och jag insisterade på att föda på kontorstid så att han skulle få vara på dagis, men maken insisterade på att stanna lite längre och utnyttja ett par timmars jourhavande kompis
Våra speciella barn kommer oss så nära och vi blir nästan ett. Det är svårt att släppa taget och jag tror att det på sätt och vis är bra…
Anna M on 08/13 at 05:51 PM -
Jag har verkligen MASSOR att läsa ikapp! Har börjat, men får fortsätta på onsdag igen.
Min dator krånglade, jag sparade alla favoriter på en cd men sen var allt helt väck när jag skulle lägga in det. Och inte har jag haft en tanke på att jag kunde hitta hit via gästböckerna *skakar på huvudet*
Så idag slog det mig...meeeeen...jaaaaa...jag hittar tillbaks
Ta det nu lugnt och vila allihop! Skriver mer när jag läst ikapp.
Kramar i massorMonika on 08/13 at 09:52 PM
