Friday, July 13, 2007

I måndags kväll låg vi där i sängen med Moa i mitten och pratade om hur lugnt det känns nu och att det minsann inte skulle bli någon mer idiotresa till sjukhus.

I tisdags var vi hos barnmorskan och mamma fick veta att hon har sin tredje uvi den här graviditeten, att Bebis växer precis som han ska och det ser hyfsat ut i övrigt med undantaget uvi:erna.
Sedan till Hab där Moa fick pröva ut kuddar som hon ska ha och träna lite passiv sittning med. Så hem och slänga i ordning lite Moamat och när hon ätit klart och pappa ska lyfta upp henne så säger han: shit, nu har vi problem! Alldeles där shunten går in i huvudet står det ut i storlek med ett ägg! Pappa springer och byter blöja (på Moa) medan mamma ringer sjukhuset och sedan är det dags för 120 knyck på skogsvägarna igen. Men jag försöker övertyga pappa om att det är bättre att vi kommer fram än att vi alla ligger i diket längs en väg utan mobiltäckning. När vi äntligen får täckning igen ringer jag sjukan igen eftersom svullnaden bara breder ut sig mer och mer. De gör ändå bedömningen att så länge hon inte kräks eller har förändrat medvetande hinner vi gott och väl till sjukan utan att mötas upp av ambulans.

Vårt sjukhus är nog det bästa jag varit på, jag har skrivit det förut och kan skriva det igen. Trots semstrar och mycket att göra så är det alltid lika tryggt att komma dit. Då har jag betydligt svårare för Lund där jag hamnar i en stressnivå som inte är bra för någon pga av bristande organisation och ointresserad personal (det finns dock en del undantag där som lyser som starka stjärnor på himlen).

Moa kollas och man tar kontakt med både bakjour och neurokriurgen i Lund, man diskuterar CT men bestämmer sig för att göra en röntgenöversikt av shunten för att se om några kopplingar lossnat eller liknande. Men man kan inte se något och vi läggs in i avvaktan på transport till Lund dagen efter om inget akut inträffar under natten. Man gör regelbundna kontakter varje timme för att kolla att inte trycket ökar/att hon sjunker in i medvetslöshet. Mamma sover ungefär en och en halv timme den natten och är rätt slut när pappa dyker upp morgonen därpå. Då är det dags för Lundaresa, ev punktion eller CT, Kanske måste man byta ut shunten. Pappas födelsedag är inställd, tyvärr helt oviktig i sammanhanget.

Moas journal är på vift så det dröjer innan vi kommer iväg, inte förrän halv två går taxin ner så pappa hinner före. I Lund är man irriterad över att vi är så sena och inget händer förrän Moa får göra ett nytt ultraljud vid 22 tiden. Gissa om mamma är grinig!!!

Man måste jämföra de bilderna med de som togs i April så vi får inget besked mer än att ventriklarna fortfarande ser stora ut men eftersom inget fanns tillgängligt just där att jämföra med får vi vänta till nästa dag med besked.

Under natten ska Moa ligga uppkopplad på NIVA (neurologintesiven) eftersom man ff inte vet vad som är på g. Pappa som egentligen skulle åkt hem får bli kvar och sova hos Moa på inteesiven medan mamma sover i Moas rum på neurokirurgen gråttrött av utmattning. På Niva var det förträfflig personal om än ganska stökigt med mycket sjuka människor.

På morgonkvisten kommer pappa och Moa och väcker mig så vi kan äta frukost och det märkligaste av allt är att Moa mår bra under större delen av tiden. Lite trött men glad och ler och charmar omgivningen som vanligt. Ronden går och läkaren tror att trycket är för hogt i ventriklarna och att det finns ett litet läckage där shunten går in i skallbenet. Då rinner likvorvätskan ut lättaste vägen dvs bredvid… Så man ska ställa om shunten, något som tar kanske två minuter. Men väntetiden blir 6 timmar. Sedan blir vi kvar till idag för att se att svullnaden gått ner ordentligt och det har den gjort. Så nu är vi hemma igen! Gud så skönt och inga allvarliga komplikationer så här långt. Men hon måste ju kollas lite extra, det finns ju en liten risk för shuntinfektion eller nya läckage eller… ja, gud vet, det beror på vem man talar med. Så nu blir det en period där man ska gå ner i varv igen och försöka lära sig leva med att på några minuter kan hela livet förändras.

Tack min kära Gudinna för att Moa mår bra, att hon slapp opereras och att vi är hemma igen!

Tack mina underbara stora barn som gör att det är möjligt att vara på sjukan båda två, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna visa min tacksamhet fullt ut, det är helt enkelt inte möjligt! Jag älskar er!!!

Tack till all underbar personal, främst på vårt sjukhus i Halmstad, jag skulle bli tokig utan er!

Tack Pappa för att du är den allra bästaste pappan i världen och bevisar än en gång att jag valde rätt! PUSS!!!

Tack Älskade Moa för att du aldrig ger upp utan kämpar på hela tiden med en livsvilja som är det starkaste jag sett och mycket inspirerande!

Jag älskar er allihopa!

Posted by Mamma in • Hydrocefalus
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink