Friday, January 26, 2007

Storebror och jag kliver upp tidigt på Ronald McDonald och beger oss till avdelningen. Där fortsätter förberedelserna som planerat med ytterligare ett bad som dock Moa inte gillar speciellt mycket. Vi har alltid badat henne på kvällarna, så det här var kanske lite för nytt för henne. Nu får vi också bekräftat att det skall bli operation nu på morgonen. Fjärilarna i magen gör sig påminda, adrealinet pumpar för fullt och nervositeten är påtaglig. Moa får nya kläder och så bär det av upp till operation och slussen. Där får Mamma och storebror säga hej då, och jag få klä på mig sterila kläder och fortsätta in med Moa och följa med ända till sövningen. Förberedelserna inför narkosen sköts väldigt proffsigt och effektivt, alla vet sina uppgifter och roller och Moa hinner inte bli orolig innan hon sover som en stock. Det hela gick lite för fort för jag hann inte säga hej då på det sätt jag hade tänkt mig. Lite av löpandebandkänslan kröp över mig igen. Jag var ju där för hennes skull, för att hon inte skulle känna obehag eller vara ensam. Men tidspressen är stor i sådana sammanhang så det finns inte tid att stå och dalta för mycket heller. Själva hjärtoperationen tar ca 45 minuter, alltså tiden som hjärtat är avstängt och man syr dit gortexlappen. Hela operationen tar ca 4 timmar om allt går bra och enligt planerna.

Efter att vi lämnat henne på Op var det dags att flytta ut från salen på avdelningen och bege oss till Ronald McDonald och där börja den långa ångestfyllda väntan på att kirurgen skall ringa och ge besked om hur operationen gått.  Vi var alla väldigt nervösa, rädda och oroliga. Tiden tycktes stå stilla. Plötsligt börjar mamma kräkas. Vi tror först att det bara är nervositet, men hon fortsätter att kräkas. Efter några timmar är det min tur. Ingen feber eller så, bara häftiga kräkningar i 2 omgångar. Maginfluensan är ett bittert faktum. Så jävla surt det kändes. Här har vi jobbat stenhårt i 4 månader med att inte utsätta varken henne eller oss för något skit som kan äventyra hälsa och operation, och då vi som bäst behövs får vi kräksjukan! Runt lunchtid ringer i alla fall kirurgen och meddelar att operationen gått helt enligt planerna och arr Moa efter omständigheterna mår bra. Jag fortsätter kräkas under eftermiddagen och när vi talar med barniva har hon precis kommit dit. Vi får beskedet att vi måste vänta 48 timmar efter sista kräkningstillfället innan vi får besöka henne. 2 dygn! Herregud, detta är inte sant. Klockan 01:00 på natten kräks storebror för andra och sista gången. Det blir inget besök tidigare än söndag natt klockan 01:00. Vi är som iglar på telefonen till barniva för att uppdateras om hur hon mår. Allting går bra för henne, och hon klarar av operationens efterspel väldigt bra.

Hon har lite feber efter operationen samt att vi i efterhand får veta att hon behövt pacemaker under en kort tid för att stabilisera rytmen. Den vätskedrivande medicinen ökas på för att förhindra vätskeansamlingar i lungor och hjärtsäck. I övrigt går allt som planerat på barniva.

Posted by Pappa in • VSD Op i Lund
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink