Wednesday, March 26, 2008
Tårarna sprutade, gåshuden kröp över hela kroppen. Illamåendet satt som en klump i halsen.
Jag pratar om kvällens uppdrag Granskning som berättade om Ida och om Crister. Två funktionshindrade som kränkts på sina gruppboenden i Uppsala.
Kan inte dra hela historien här utan hänvisar till repriserna på programmet och SVT:s hemsida.
Ida har Downs syndrom, Crister hade en utvecklingsstörning. Hade, för han lever inte längre. Personalen på hans gruppboende utövade “kontrolltagning” det numera förbjudna polisgreppet och Crister dog.
Ida ville inte titta på tv när det stod på hennes schema utan ville hellre lyssna på musik. Det går ju naturligtvis inte så vi brottar ner henne på golvet och släpar sen ut henne till tv:n så hon lär sig hur man ska vara.(obs, jag är djupt ironisk!) Detta har under åren varit en vedertagen arbetsmetod på kommunens verksamheter för funktionshindradei Uppsala. En ansvarig kvinna sitter och försvarar det hela med att Ida utvecklats och på frågan om inte hon skulle uppleva det som kränkande säger hon “...men jag har ju en normalt utvecklad hjärna”.
Ursäkta mig damen, men jag tror nog du saknar både hjärna och empati.
Jag är så förbannad så jag vet inte hur jag ska kunna sova. Hur kan personal som arbetar med människor tro att det här är rätt sätt att arbeta? Hur kan man fortsätta ? Visst, det är sanktionerat uppifrån men varför utföra det? Nej jag fattar inte. Det handlar ju om en mentalitet, ett sätt att se på funktionshindrade som får mig att hoppas att de som utövat detta inte längre arbetar med människor. Något löpande band på en fabrik passar nog bättre för dem. Förklara för mig hur man funkar när man gör så här.I det här är jag en rasande mor som inte fattar. Som någon sa i programmet att så här får du inte ens behandla hundar, men funktionshindrade!?!?!
Jag är egentligen för upprörd för att kunna skriva något vettigt. Samtidigt vägrar jag vara tyst. Är jag osammanhängande och orättvis så bjuder jag på det.
När Ida stod i sitt rum och sjöng “aldrig ska jag sluta älska mig” så bara brast mitt hjärta.
Posted by Mamma in
(3) Kommentarer •
(0) Trackbacks •
Permalink
Next entry: Ögonkliniken
Previous entry: Moa i ett skal...
-
Anna M on 03/28 at 07:59 AM -
Jag trodde jag skrev tidigare men jag för börja tro att jag har minnesproblem.
Bara för att funktionshindrade är behövande har vi inga rättigheter att begå övergrepp vilket jag tycker det här är. För oss utan mentala funktionshinder som kanske tänker och agerar annorlunda borde det ställas större krav på hur vi agerar och värnar dom som är beroende av oss.
Serien med Linda Hammar borde ge var och en av oss ett annat sätt att tänka och agera gentemot det som verkar vara annorlunda och där i viss mån mentala funktionshinder ger att annorlunda tänkande och eller agerande.
Vi människor lär oss väl sällan av historien men det ger oss ändå inte rätten att begå övergrepp mo det vi inte tycker skall vara.
Kramar
Carina on 03/31 at 06:37 AM -
"Jag har ju en normalt fungerande hjärna”, ja man undrar ju det ibland… Skrämmande att de som är ansvariga för vården av funktionshindrade inte verkar se på de som lika mycket människor som oss andra.
on 12/04 at 03:23 PM
