Saturday, November 15, 2008

Det kan vara tungt och deppigt och ont och slitet men hur många gånger som helst på en dag bjuds vi på skratt, leenden och stor glädje.
Från tittutlekar med lillebror vid soffbordet till vilda slagsmål, busiga idéer och ett litet “mammi” eller “pappi” som kan få en att smälta som en klick smör i en stekpanna.
När Moa var liten växte inte hennes hår alls. När det började växa så blev halva huvudet rakat…
Men kolla frillan! Till och med håret sprudlar livsglädje!

Moa skrattar mycket. Det finns alltid något som är roligt. Är det inte att mata lillebror så är det storebror som sitter och fånar sig. Idag höll hon på att inhalera pepparkakor när han larvade sig som mest. Det är märkligt vad femtonåringar och tvååringar kan ha mycket gemensamt.

När jag läste att Marcus skulle opereras nästa vecka snurrade tankarna igång igen.
Jag beundrar hans mamma (och övrig familj) som orkar! ( Men visst, vad är alternativet?)
Känslan hos mig är att jag skulle nog sitta och spela på läppen någonstans om jag fick veta att Moa skulle behöva en operation till!
Första tanken är ju att man blir van, har man gjort det en gång så...
Men nej, nu vet jag vad det handlar om och jag vill inte, inte gå igenom det igen. Hela kroppen skriker i protest mot en sådan tanke.

Så alla mina djupaste, varmaste omtankar till Marcus och hans familj! Vi kommer att vara med er i tanken under tiden och självklart följa vad som händer på Marcus sida!

Posted by Mamma in
(3) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink