Wednesday, February 28, 2007

Idag var det dags för en vägning igen och Moa den lilla tjockisen har ökat ytterligare 200 g. Vi som förr gladde oss åt 40-grams-ökningar står där med fåniga och stolta leenden i ansiktet när vi ser vad vågen stannar på! Hon äter som en liten häst så det är väl inte så konstigt egentligen…

Moa fick en tröja av storasyster A häromdagen och mamma tänkte ”oj vad den var stor”. Sedan provade vi den och den satt som en smäck (bildbevis infogas) Tack syrran, säger Moa!

För ett par dagar sedan gick jag igenom bilderna på datorn och började gråta när jag såg bilderna från Moas första månader. Med tanke på Monikas kommentar på tidigare inlägg så är det precis så det känns. Jag fattade inte innan hur jäkla dåligt hon faktiskt mådde eller kanske gick det inte att ta in fullt ut för att jag skulle orka sköta om henne. Men nu när jag tittar och ser ångesten i hennes ögon och jämför med nu där livsglädjen är så tydlig och stor så sprutar mina tårar av både sorg och glädje på en och samma gång. Det finns mycket kvar att bearbeta, inte minst den där resan mot sjukhuset i stormen när Moa slutade andas i min famn. Jag vet inte om jag någonsin orkar nudda vid den tanken utan att mitt hjärta håller på att skära ihop.

Just nu längtar jag efter en familjereunion, det känns som om det var evigheter sedan jag träffade alla mina barn på en och samma gång! (hint hint)

Posted by Mamma in
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink