Saturday, March 17, 2007
... ordet vattenskalle!
Mina associationer till det ordet är mycket negativa och inget som jag kan förknippa med min yngsta, ljuvliga dotter! Kanske säger det mera om mig och mina fördomar än om ordet i sig men nej, det är sista gången jag vill skriva det ordet här. Basta!
Kanske gårdagens upplevelser har lagt sig lite men tårarna är nära hela tiden. Som väl var dök storsystrar och systerson (till Moa) upp utan en hint och bjöd på frukost i morse och stannade till eftermiddagen, så det som kunde blivit en dag i grubblerier blev en skön dag med familjen där vi han ventilera både skvaller och oro. Samt berätta om chockreaktionen som uppstod i affären på väg hem från sjukhuset när jag stod och stirrade på fruktdisken med en känsla av att vara osynlig bland alla, med tårarna i ögonen, utan att veta vad jag gjorde där över huvud taget!
Jag är rädd, jag kan inte föreställa mig den här otroligt glada, skärpta lilla babyn funktionshindrad och kanske autistisk. Nej jag klamrar mig fast vid tanken på att en tredjedel av barnen inte får någon försämring av sina förmågor, visst måste det gälla min vackra underbara Moa Felicia!??!?!
Vi har varandra och det tar oss långt på vägen. Vi har en hel bunke kompetent och otroligt proffsig personal på vårt sjukhus som ler och pratar om GuldVIPkort för vår del och hämtar kaffebricka när väntetimmarna blivit för långa. Som hjälper oss hitta vägen till ett och annat leende under dagen, stöttar och hejar på, hoppas med oss och bara är så där allmänt underbara som de varit från dag ett. Utan dem vore detta helt och totalt omöjligt. Mitt djupaste tack till er alla.
Och sist men inte minst, ni som kommer hit och läser och delar vår smärta och vår oro, ni betyder så mycket för mig för jag tror verkligen ni förstår! Det känns i era kommentarer att ni är med oss och för det finns inte ord nog!!!
Posted by Mamma in
(3) Kommentarer •
(0) Trackbacks •
Permalink
Next entry: Hemma på permis
Previous entry: Kära Gudinna,
-
Jag tror inte mina ögon när jag läser det här. Och jag ser dessutom knappt någonting eftersom tårarna trillar nerför mina kinder.
Moa ser så pigg ut på alla foton. Jag tror ärligt att hon tillhör den tredjedel som INTE får några funktionshinder. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är så.
Det är helt otroligt att ni tvingas gå igenom detta efter allt som redan varit. Ni finns i mina tankar.
Håller alla tummar, tår och hår för det bästa.
Många kramarMonika on 03/18 at 10:24 AM -
Det är klart att vi kommer hit, läser, kommenterar och berörs. Det är ju det vänner är till för!
Att behöva oroas för sina barns hälsa är det tyngsta i livet. För oss börjar en ny karusell den 29/3. Då börjar Tvåans sjukvårdscirkus om igen. Bortsett från synen som inte förbättras (och som de inte hittar orsaken till), så finns det andra saker som oroar. Saker som gjort att han är återremitterad till barnmottagningen igen. Saker som försämrad finmotorik, rastlöshet, otroliga trötthetsskov, värk och småsaker som man inte riktigt kan ta på. Mitt hjärta stannar nästan av paniken över att mitt barn inte mår bra.
*håller om*
on 03/18 at 11:38 AM -
Nu har jag varit inne här flera gånger och tänkt att jag måste skriva en kommentar men jag blir bara sittande och hittar inga ord.
Det jag tänkte först var, inte det också, räcker det inte nu.
Jag tänker på er och hoppas och önskar att allt snart ska få bli bra.
Många kramar
/Sussi
Sussi on 03/19 at 07:42 PM
