Wednesday, March 21, 2007

... föddes Moa. Det var en onsdag och jag hade fått åka in redan på natten till söndagen då jag vaknade av att vattnet gick! Det gjorde mig lite förvirrad och innan jag fått fram telefonnr till BB, fått igång kär make och son hann många panikslagna tankar fara genom huvudet. ”jag kanske bara har kissat på mig” var väl den mest frekventa…
Ganska snart insåg jag att så inte var fallet för det började rinna på rejält och i journalen från inskrivningen står det att fostervattnet ”skvalar”. 

Jag blev inlagd eftersom risken för infektion hos fostret är stor vid vattenavgång och man ville ha kontinuerlig övervakning. Sur var jag, det var ju valsöndag och det gjorde mig till soffliggare. Inte gillar jag att vara fastlåst på sjukhuset heller men det fanns inte mycket att välja på.

På måndagen fick vi hälsa på uppe på Avd.17 eftersom det var där Moa skulle hamna när hon kommit (ja, vi visste vid det här laget att det var Moa som var på väg). Lite spacat och skrämmande kändes det men vi såg ju framför oss att det trots allt var veckor kvar av väntan.

Pappa hade ont i ryggen när han åkte hem, för mycket vedhuggning skulle jag tro.
Själv hade jag värkar under natten men fick en spruta för att de skulle hålla sig lugna.
På morgonen ringer jag hem för att förbereda pappa på att det skulle kunna bli förlossning snart men storebror svarar och säger att ambulansen är där för pappa kan inte ta sig ur sängen!!! PANIK!

Pratar med en av ambulanskillarna och får lite info om när och hur de förväntas vara i stan, får pratat med storasystrar som kommer och räddar storebror från rädsla och ensamhet. Går ut till avdelningsreceptionen och gråter och får löfte om rullstolstransport ned till akuten för att kolla hur det är med honom. Kommer ned och hittar honom på en brits i ett rum med flera personal som ser alldeles förskräckta ut när jag dyker upp. Jag hoppar ur rullstolen och går till huvudändan av britsen för att försöka lugna och trösta. Vid varje arm står en sköterska och pumpar morfin i kanyler men inget hjälper. Till slut får de honom så pass smärtfri att han kan rullas upp på röntgen och väl där får jag veta att man misstänker att han har spräckt kroppspulsådern, (inte förrän de konstaterat att så INTE är fallet, de ville väl inte ha mig föda på golvet på akuten…) Den sköterska som är med däruppe lyckas få honom smärtfri men som hon sa till mig, han är hög som ett hus och visst hör han vad du säger men om han begriper något är en annan sak… Hon tyckte också att om vi inte döpte det väntade flickebarnet efter henne så vore det passande med ett namn efter pappa, som typ Morfina Stesolida!

Jag fick lämna honom nere på akuten och rulla upp på BB röd igen där dagen gick i oro och ilska. Orolig för hans hälsa med arg och ledsen över att vara övergiven. Jag hade ju inte heller fått fram att det kunde vara dags när som helst utan ville att han skulle återhämta sig utan oro.
På eftermiddagen gjordes ultraljud och det fanns inga tecken på något problem, det fanns nog med fostervatten och jag hade inte öppnat mig alls så det var nog inte så nära förestående trots allt. (när vattnet gått gör man helst inga gyn undersökningar pga infektionsrisken).
Det var rätt mycket på avdelningen så jag delade rum och det tyckte jag var extra jobbigt.

På kvällen hade jag värkar igen men ingen tyckte det var något att orda om. Pga min övervikt var det svårt att få utslag på CTG:n och därför trodde man nog inte riktigt på mig när jag sa att det började bli jobbigt. Försök sova var rådet jag fick och jag försökte sova men vaknade var tionde minut av värken som kom. När jag ringde och beklagade mig fick jag två panodil. Vid ettsnåret var jag trött på att störa min rumskamrat och började vanka runt i korridoren, hållande i räcket när värkarna kom, tätare och tätare. Klättrade upp i en fåtölj i matsalen, bak och fram, och andades och försökte slappna av emellan varven. När personalen sett mig där ett tag ordnades ett annat rum men fortfarande trodde man nog att jag var lite stressad av dagens händelser. Man ville ta nya CTG-kurvor men jag vägrade ligga på rygg för jag hade för ont. Fick rådet att gå in och duscha och så gjorde jag. Medan jag stod i duschen drabbades jag av våg på våg av illamående så jag ringde på klockan och barnmorskan tyckte att det nog började bli dags att ta oss över till förlossningen. Hur vi kom dit minns jag inte, om vi gick eller jag blev rullad på något sätt. Hon undrade om jag ville ha någon hos mig och jag sa att de från akutvårdsavdelningen lovat rulla upp pappa när det blev dags. Så hon skulle fixa det och lämna över till en annan barnmorska, ringa barnläkaren från neo och sedan komma in och säga hejdå till mig. Så ville man göra en ctg-kurva… Jag vägrade, hade ont och ville inte ligga på rygg alls så det blev en kompromiss. Vi känner efter hur mycket du har öppnat dig. Där någonstans dyker pappa upp, transporterad i rullstol, ganska rejält inne i morfindimman.

Man kollar hur mycket jag är öppen, oj då, nio cm, då är det dags när som helst! De försökte få fart på lustgasen men struntade i det, det blev bråttom att få tag på barnläkaren och de lämnade en uska hos mig efter att ha sagt att det var ok om jag lade mig på sidan. Då kom den första (och enda visade det sig) krystvärken.

–Krystar du, säger uskan och jag svarar att jag tror det, samtidigt som jag känner att nu föds min dotter. Hon skrek inte på en gång men det gjorde uskan, hon slet upp dörren och ropade på barnmorskorna! Men så kom det efterlängtade skriket. Man sprang iväg med henne till undersökningsrummet för att barnläkaren skulle få ta en kik och där låg/satt vi och fattade nästan ingenting! Så kommer de tillbaka med det där lilla, lilla pyret, 1635 g lätt och 42,5 cm lång. Hon får stanna hos mig/oss i nästan 20 minuter innan det är dags att ta upp henne till neonatalen. Men som om det skulle vara nog med det så vill inte moderkakan lossna och barnmorskan tar till sitt värsta knep. Akupunkturnålar! 

Jag har alltid gillat akupunktur, det funkar bra mot värk på mig. Men den grymma varelsen satte dem i nagelrötterna på tårna! Föda barn utan smärtlindring är ingenting jämfört med denna smärta! Det hjälper dessvärre inte utan man får kalla på en läkare som ger en spruta och sedan ska ”dra ut den” med enda resultat att navelsträngen går av. Så det fick bli operation med ryggmärgsbedövning och inte förrän 10 timmar senare återser jag lilla Moa i en kuvös på avd 17.

Behöver jag säga att de som stötte ihop med oss under det där dygnet minns oss väl än.

Pappas smärta var förresten ryggskott… ungefär sex minuter hann han vara med innan Moa föddes.

Posted by Mamma in
(4) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink