Wednesday, January 31, 2007

Nu på morgonen sker då äntligen hjärtultraljudet som är till belåtenhet enligt läkaren. Det finns backflöde i en klaff samt att det läcker en aning i lappen men det är inget som skall påverka Moa på något sätt. Nu börjar det bli bråttom med transportbokningar om vi skall få komma hem till Halmstad idag. Telefonerna går varma och turerna blir många innan den slutliga lösningen med taxi blir fastställd. Väl på avdelningen blir vi lika varmt välkomna som vanligt, med ett förberett eget rum och varma gratulationer. Dom har nästan blivit som en del av familjen efter dessa 4 månader. Vi ger Moa lite mat och för första gången sedan operationen hör vi henne gråta på allvar. Vilken röstresurs hon har! Hon har insett att hon faktiskt har en röst och att det inte är jobbigt längre att använda den. Läkaren som kommer frågar om vi inte vill åka hem, och det vill vi ju! Hon säger att Moa ju aldrig mått bättre än såhär och det har hon ju alldeles rätt i! Så vi tar vårt pick och pack och åker hem till skogen igen. Känslan av att vara hemma igen alltihopa går inte att beskriva i ord. Den måste upplevas.

Ett varmt stort tack till alla berörda parter är på sin plats. Alla har villkorslöst ställt upp att Moa skall få bli frisk, stödet har varit massivt. Vi vet inte hur vi skall kunna tacka er alla mer än att säga att ni alltid har en speciell plats i våra hjärtan.

Posted by Pappa in • VSD Op i Lund
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink