Monday, December 11, 2006
...och två tillbaka.
Suckar. Vid dagens vägning var det back 95 g igen. Sluttuttat för den här gången. Nu ska all mat pumpas ur och ges på flaska alternativt sond. Därutöver går det bra att tutta men det blir ju inte så mycket tid över till det när det ska pumpas, Calogenberikas, matas, bytas och fixa allt annat som behövs. Men får vi något bättre resultat med detta så får det vara värt det. Moas viktkurva ser för sorglig ut, som kullar i Skåneland ungefär. På tolv dagar är det nu -10g vilket inte är tillfredsställande alls men tydligen typiskt för ett hjärtbarn.
Det hjälps inte att förnuftet säger att det här kan funka för det är med tårar i ögonen som jag tittar på när pappa flaskmatar. Vi hade det så gott när vi låg där och ammade och hade fått igång amning alla målen om än med tillmatning på fyra av dem. Men pappa får ju en annan möjlighet och det är bra. Dessvärre gör det inte tårarna färre. Känner mig barnsligt avundsjuk och lite less på att det är så lite ljusning.
Så ler den lilla damen och världen ter sig solig igen!
Posted by Mamma in
(3) Kommentarer •
(0) Trackbacks •
Permalink
Next entry: Lusse lelle
Previous entry: Prematur?
-
Men hon log inte så mycket när hon upptäckte att tutten helt plötsligt smakade plast. Se bilden!
on 12/12 at 08:18 AM -
Avundsjuk får man känna sig och ledsen också för visst är det häftigt att amma när man kan och det går. En märklig känsla när en liten hand håller om bröstet och låter förnöjt.
Tycker det ser oerhört fint ut med pappa och flaska i handen. Jag antar också att Moa tyckte det var ett konstigt bröst hon fick till livs helt plötsligt.
(((Omtankar)))
Carina on 12/13 at 06:53 AM -
Har lilla Moa sin mammas ögon? På en del bilder av henne så påminner de om min lille Holgers blåa gluggar!
Kärlek till er.
Kusin Cattis on 12/20 at 03:09 PM
