Sunday, November 19, 2006

Gårdagen bjöd på ett oplanerat besök på Avd.17.

Redan på fredagkvällen började vi se att hon andades djupare och snabbare samt att hon fått små “kuddar” på fötterna framför tårna. Det blev värre under morgonkvisten och till slut kunde jag inte låta bli att ringa och fråga om det skulle vara så här.
Jag har ju varit orolig under förkylningen och nu när den börjat ge med sig så känner jag mig som den mest hysteriska morsan i världen.
Vi fick besked att vi skulle komma in för att checka av läget, få träffa en läkare och ta lite prover.
Som alltid när man ska iväg tar det en evinnerlig tid att göra allt som behövs göras, speciellt när resan är oplanerad. Det var inte akut men det hela blev ju en heldag istället för att umgås med äldsta dottern och barnbarnet.
Personalen på avd. 17 måste vara den bästa i landet. Många gånger i mitt liv har jag klagat på vården och hur man blir bemött men efter att ha träffat personalen på neonatalen och barnkliniken så är jag beredd att ta tillbaka alla onda ord som poppat ur min mun. Istället finns där plats för ord som djup kompetens och empati, förmågan att ta sig tid även om den inte räcker till, att alltid försäkra sig om att man är ok innan man säger hej. Jag är förstummad och enormt tacksam för att detta finns för Moa.

Nåväl, åter till gårdagen.
Vi kom in och fick gå direkt till mottagningsrummet istället för på salen som vi är vana, pga av hennes förkylning.

Dit kom en av “våra” hemsjuksköterskor och tog infektionsprover, serum-digoxin och en halsodling. Läkaren kom och undersökte henne och tyckte det såg bra ut. Men hon skulle räkna på medicindosen och se om vi behövde höja en av de vätskedrivande. Vi fick tassa ut i dagrummet för att mata och fixa oss en kopp kaffe.
Det där dagrummet kom att kännas som nästan hemma under de dagar vi låg inne där.

Efter ett par timmar var infektionsproverna färdiga och de var helt ok.  Men vi skulle höja den vätskedrivande medicinen med 0,1 till 0,3.

Vi satt i soffan en stund och pratade med en annan av “våra” sköterskor, det ärt alltid många frågor som behöver få ett svar och ofta samma frågor som behövs ställas igen. Aldrig förr har jag upplevt att mitt huvud är ett sådant grovmaskigt såll!

Efter ett besök på avdelningen känner jag att min stressnivå lägger sig på en acceptabel nivå igen (tills nästa gång). Någon med proffskompetens har gjort sin bedömning av symptomen. Jag står inte med det fulla ansvaret att avgöra om det här är ok eller om det faktiskt måste åtgärdas. Inte förrän de senaste dagarna har det trängt in i min skalle att Moa faktiskt behandlas för hjärtsvikt! När jag läser om VSD/ASD på nätet kallas det för en missbildning! Skulle min perfekta, underbara, ljuvliga, vackra dotter vara missbildad?!?! Pyttsan!!! Hon har bara två små hål i hjärtat, inget annat!!!
Det är svårt att ta till sig orden som känns som knivhugg för att i dem ligger en rädsla gömd, rädslan för det onämnbara, jag till och med otänkbara. Kärleken till den här lilla perfekta varelsen är en djup förälskelse med sin botten i stark kärlek och rädslan att mista vågar jag knappt ta mig en titt på. Varje gång den poppar upp sparkar jag bort den som om själva tanken skulle göra att det skulle ske.

Posted by Mamma in
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink