Thursday, May 14, 2009

Idag var det dags för Moa att göra sin CT-undersökning av hjärnan.
Hon skulle även ta en del prover så vi kom överens om att även om hon inte behövde venflon för kontrast så sattes en för att ge dormicum i blodet istället för i rumpan.
Det gick bra att sticka, något som alltid varit ett problem. Trots att många rör skulle fyllas så gick även provtagningen som en dans. Så fick hon ett snyggt rött bandage runt sin venflon och vi fick gå och fika innan det var dags. När vi träffas på röntgen så har de fått in ett akutfall så vi fick tassa upp till avdelningen igen för att bli kallade när de var lediga igen. Vilket blev en dryg timme senare.

Vi satt och blåste såpbubblor medan syster L sprutade in Dormicum. Strax därpå började Moa fnittra och vi kunde lägga henne på britsen. Men hon låg inte tillräckligt stilla så syster L fick fylla på lite mera lugnande och sedan gick det snabbt att ta bildsviten. Mamma fattade inte ens att det var klart.

Syster L varnade mig innan jag skulle lyfta henne att hon skulle vara slapp men istället var hon spänd som en stålfjäder. Jag bar henne upp på avdelningen för jag ville inte släppa taget. Hon var vaken hela tiden men berusad, obehagligt att se på. Vi satt och blåste såpbubblor en stund och sedan gick något på tok och Moa fick någon typ av snedtändning. Hon skrek och skrek och tårarna sprutade. Till slut hade hon jobbat upp en sådan hysteri att hon skallade pappa på hakan och i bröstet så hårt att jag blev orolig för bådas skull. Vi fick ta ut henne i skogen bakom sjukhuset för att hon skulle vakna till och gå att kontakta igen. Efter lite dricka kunde vi sjunga en snutt på tillbakavägen och gå in och plocka bort venflonen.

Nu är vi hemma igen och då återstår en svår bit.
Att invänta svaren.

Postad av Mamma
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink