Wednesday, April 29, 2009

Valborg för två år sedan. Moa opererades för sin hydrocefalus.
Så mycket rädsla och sorg. Ren och skär skräck, bitvis.

Men vi fick en underbar, kruslockig, ljuvligt sjungande. vild, envis Moa istället för sorg och rädsla!
En liten MirakelMoa som trotsar alla förutsägelser och tuffar på.
Tack!

Njut av Eldsnatten, det tänker vi göra! Glöm inte att vara tacksam för det du har. 

Postad av Mamma
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Thursday, April 23, 2009

I måndags kväll var vi och handlade (barnbidrag ni vet) och Mamma skulle köpa diadem och örhängen till sin lilla sessa.
Men det ville inte sessan, hon ville ha en bil! En ambulans från VikingToys.

Ok då. Vi kom hem sent så det blev inget leka med bilen förrän på tisdag morgon och tio minuter senare var dörren på ambulansen paj.
Då blev mamma plut, hennes fördomar om plastleksaker hade fått vatten på kvarnen. Hon mailade.

Dagen efter, ett mail med förklaring och ett löfte om en ny ambulans. Bra sa mamma och var nöjd.

Storebror beställde trumpinnar dagen innan och idag ringde pappa och sa att han fått mess att det var dags att hämta dem på lokala affären.
Nog tyckte jag paketet såg mysko ut med tanke på trumpinnar men...mamma vet ju inte allt.

Väl hemma slet storebror förväntansfullt upp paketet och suckar, det här är ju inga trumpinnar.

Nej det var det ju inte! Moa och lillebror däremot de är jätteglada!
Tack Viking Toys för mycket gott och mycket snabbt agerande. Mamma ska fundera på att partiellt ompröva sina tankar om plastleksaker.

Postad av Mamma
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Wednesday, April 22, 2009

Tänk att föräldraskap är så fyllt med den där obehagliga rädslan. Den där som gör nattsömnen till en räcka av avbrott för att sätta sig upp och kolla att hon fortfarande andas. Det är otroligt att rädslan inte vill ge vika.

Om jag vaknar och hon inte andas, inbillar jag mig att jag då kan slita henne tillbaka till livet igen? Eller köpslår jag med min frånvarande nattsömn,om jag offrar den så kan du inte ta min vackra ifrån mig? Jag skräms till och med av att sätta tankarna på pränt, utmanar jag ödet genom att visa min stora rädsla att mista? MEn jag har nog nått min gräns nu, där rädslan måste vädras för att inte kväva MIG.

Hon är så full av liv och påhitt, så full av glädje inför livet, hon som inte kunde prata sjunger hela dagarna, återberättar böcker vi läst för henne och citerar filmen om Mamma Mu och Kråkan.
“Ryck mig i fjädern” Hon kan allt “fälv” nu och det gäller att ta sig tid för påklädning, tvättning och allt som ska göras med en bestämd 2,5 års dams hastighet. Utveckling som ger så mycket glädje, saker som vi aldrig vågade hoppas på.

Jag har fått så mycket med att bli mamma vid min ålder, jag tycker nästan synd om mina stora barn som hade en omogen 20-åring som morsa. Rädslan fanns där då också men inte på det här, nästan ohanterliga sättet.
Det var, trots andra bekymmer, enklare och självklarare.

Jag är så tacksam för detta men jag vill inte längre låta rädslan äta upp mig och kväva mig.
Jag tror ordet jag saknar är tillit.

Postad av Mamma
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Friday, April 17, 2009

Vem har tid att blogga då?

Vill bara säga att jag har det bra!

Postad av Mamma
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Thursday, April 09, 2009

Helg och vackert väder!
Planer på middag med stora barnen.
Penicillinkuren tog slut i tisdags.
I natt vaknar Moa varm som en kamin med skrällande hosta.
38,5 grader i morse.
Snoret flödar!

Glad Påsk!

Postad av Mamma
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Tuesday, April 07, 2009

Att besöka habiliteringen är att påminnas om att det finns många människor på sin rätta plats här i livet.

När Moa var på väg (läs när vattnet gått i september -06) fick vi träffa en läkare från neonatalen som kom ner och pratade med oss om neo och vad vi kunde vänta oss. Han var lugn och trygg. Ett av de starkaste minnena vi har med oss var just hans positiva syn på att Moa var på väg. På en direkt fråga sa han att det finns inget som i dagsläget tyder på att något är fel med barnet. De orden bar mig genom de dygn som kom och genom förlossningen. Det fanns hopp!

Därför känns det så bra att denna man är den vi träffar på habiliteringen numera. Han är som alla andra vi träffar på hab, rätt man på rätt plats.

Moa älskar dr.A! Han är motivationen till att ta magmedicinen, hon sjunger sånger om honom som hon skapar själv, hon frågar om vi ska träffa honom i morgon, varje kväll. Han är idolen just nu och jag förstår! Han tar sig tid oavsett om det piper i sökaren så får hon den tid hon behöver. Hon mäter hans huvudomfång innan han mäter hennes, han kommer ner på hennes nivå och är bara allt en suverän barnläkare ska vara. Även Moas föräldrar har återupptäckt en läkarfavorit!

Igår mötte vi nog alla Moas kontakter på hab i korridoren och vi gick därifrån med en känsla av glädje. Det är alltid så roligt att träffa dem.

Resultatet av gårdagen? Moa har gått upp liite i vikt, vi ska pott-träna lite försiktigt för att se om magen kan få en bra rytm. Prover är beställda för att utesluta allergier som orsak till förstoppningen. En ny ct-hjärna ska göras eftersom huvudomfånget står stilla vilket KAN betyda sammanfallna ventriklar. Och där har vi inte bara dr.A som klok man utan även dr.E-K som är vad jag vet den bästa på hydrocefalus i Sverige. Just nu är vi väldigt trygga och nöjda med Moas team och resurser! Vi är lyckligt lottade. Stor påskkram till alla er från hela Moas familj!

Postad av Mamma
(0) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink