Monday, June 30, 2008

Förra årets midsommardag toppades av att Moa rullade runt för första gången. I år gjorde hon bedriften att resa sig självständigt, på skakiga ben och gjorde dagen till en mirakeldag igen! Den ungen kommer att ta sig långt på sin envishet!

Efter en sådan prestation måste man ju ta sig något stärkande!

Lillebror var med och han är då söt så det räcker!

Tack till er alla som var med och förgyllde min midsommarhelg!

Postad av Mamma
(2) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Tuesday, June 17, 2008

Moas mamma är bra barnslig. Hon vet, men ändå...
När vi sitter vid fikabordet med arbetsterapeut och sjukgymnast och ord dyker upp som rullstol, rullator, tröskellösningar, hårdgjorda gångar utomhus osv så istället för att bli glad så har hon tårar i ögonen och muttrar något om “men Moa skulle ju bli frisk när hon opererat hjärtat”. Så svårt att ta till sig och se möjligheterna och jag klämmer till, men är det inte onödigt, tänk när hon blir frisk om ett halvår…
Förnekelse i kubik. Eller tilt kallas det visst också.

Tur med folk som varit med förr och som kanske förstår att mamma är helknäpp utan att kanske vara direkt farlig för omgivningen…

På midsommar ska vi ha välkomst och fadderceremoni för de båda små. De två stora systrarna med partners har accepterat att bli faddrar för sina småsyskon och det ska vi naturligtvis fira.
Det har mamma längtat efter sedan oktober-06!

Om vi inte höst före helgen så Glad midsommar till er alla! Må solen lysa på er!

Postad av Mamma
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Monday, June 16, 2008

Allt är ok. Det är sommar, åska i luften, pajade modem… ni vet.
Trött, trasiga knän på mamma, paj rygg på pappa. StoraBrorsan har MR:ats, vi väntar på svar. Max huvudomfång är ok och Moa skruttar iväg i Moafart och lär sig nya saker hela tiden.
Häromdagen åt hon pappas spagetti och köttfärssås:

Hon har blivit en fena på att få i sig maten, visst har hon kväljningar kvar men det finns hela tiden sätt att komma runt det. Hon hade gått upp liiitee i vikt sist men hon är fin i kroppen och mår ok så vi tjafsar inte. Dessutom har hon järnvilja vet vad hon vill och säger ifrån med röstresurs eller tecken eller en tjusig kombination.

Hon är inte alltid förtjust när mamma plockar fram kameran…

Men hur ska jag kunna motstå alla hennes miner och infall?

Rikedom handlar sällan om pengar…

Postad av Mamma
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink

Wednesday, June 04, 2008

Igår var det dags för läkarbesöket på hab. Sedan vår kära Dr.M slutade har vi bara haft en kontakt med den läkare som varit ersättare. Det var telefonsamtalet där han berättade att man inte hittat någon kromosomskada på Moa. Nu skulle vi få träffa honom på riktigt och det var lite spännande. Dessvärre är han pensionerad och slutar därför om några dagar. Sedan är vi utan habläkare till någon förhoppningsvis dyker upp.

Iaf, med på mötet var Moas sjukgymnast S, och i korridoren träffade vi kurator och spec.pedagogen. Habiliteringspersonal är av ett alldeles eget släkte, otroligt varma och hjärtegoda människor som alltid är lika roligt att träffa, jag går alltid därifrån glad i hjärtat.

Medan Moa och lekte vid den lilla spisen pratade vi med Dr.B och gick igenom vad som hänt sedan augusti. Han gjorde en undersökning av Moa på ett sätt som gjorde att Moa inte märkte att hon blev undersökt. Jag älskar människor med handlag för det de gör och blir alltid lika fascinerad av hur kunniga de är. Moa stal den lilla ficklampan och ville likt Yoda i Star Wars filmen inte släppa den ifrån sig. Eftert en stund släppte jag ner henne på golvet och då så hasar hon sig bort till Dr.B och stäcker upp armarna och vill upp i hans knä! Väl uppe där lutar hon sig sött emot honom som om det var det bästa som kunde hända. Jag vet inte vem av oss övriga som såg mest häpen ut. Moa är inte den som slänger sig över främlingar eller ens bekanta…

Vad blev då resultatet? Moa ska till ortopedingengören på måndag för att prova ut inlägg till sina skor. Hon är som jag tidigare sagt hypoton, har för låg muskelspänning, och för att hjälpa henne så försöker vi få till det här nu, så hon har sommaren på sig att träna.

Dr. B tog upp frågan om 15 timmar i veckan på förskola, något som barn med särskilda behov har rätt till. Där är vi inte så heta, jag är inte säker på att det är det rätta för Moa. Nej det vill jag vänta med.
Sedan ska vi få till hembesök med sjukgymnast, logoped och arbetsterapeut i början på juli. Vi måste hitta sätt för Moa att kunna röra sig lite mer obehindrat i gåstolen och en vettig badrumslösning. Hennes kommunikation och ätande ska kollas och förhoppningsvis hittas lösningar på. Och kära S. ska väl inspirera oss att träna vidare. Hon kommer närmare och närmare en alldeles egen plats i familjehjärtat för hon har en speciell förmåga att träffa rätt. Jag såg inte den från början, stressad som jag var av hela situationen men oj vad jag är glad att Moa har fått henne som sjukgymnast!

Mamma ska träffa kuratorn efter midsommar, också en sådan människa som jag helt enkelt tror det var meningen att vi skulle få lära känna. Hon hade sparat glass till Moa och Max från föräldrabarngruppsavslutningen som vi missade. Så vi hade ett glasskalas på S kontor, det var sanneriligen glass överallt! Moa och Max fick faktiskt äta sina första glasspinnar! Max slukade sin på 30 sekunder medan Moa var lite skeptisk till en början. Både kallt och kladdigt...Men hon upptäckte tjusningen och jag tror hon kan komma att äta mer glasspinnar under sommaren.

Här är förresten tecknet för glass:

Det är plockat från Specialpedagogiska institutets “Bildbas tecken”.

Väl hemma var jag totalt urlakad och när barnen sov sin eftermiddagslur (nåja, inte Max) tappade Mamma masken och grät bort en stund. Vet inte var alla tårar kommer ifrån och varför men finns där det gör de!

Postad av Mamma
(5) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink