Wednesday, April 30, 2008

Törs jag skriva de orden än? Japp, jag dristar mig till det. Trots att Moa är hängig och har tappat i vikt de senaste två veckorna.
Vi var på Bvc för att mäta Max huvud och passade på att slänga upp Moa på vågen. Mamma fick bevis på vad hon anat att Moa inte får i sig det hon ska+att hon bränner en hel del när hon tar sig fram i tillvaron. Hon kämpar så hårt för det andra har alldeles av sig själv.

Idag är det ett år sedan vi var i Lund och Moa fick sin shunt inopererad. Den dagen förändrades mitt liv. Innan trodde jag Moa skulle “bli frisk” efter hjärtoperationen, att livet skulle bli “som vanligt” igen. Så blev det inte och jag måste säga att jag lärt mig otroligt mycket det här året. Fortfarande är jag rädd, varje dag faktiskt, men det blir lättare att slappna av.

Det blev tydligt när vi hamnade på akuten efter att ha mätt Max huvud. Huvudomfånget har ökat, inte dramatiskt men ändå. Vi fick träffa en sympatisk läkare (den som tog emot en döende Moa i entrén en stormig januarinatt) och han var saklig, empatisk och tillmötesgående precis som han brukar. Max ska göra ett ultraljud men eftersom de strjkar på röntgen så får vi vänta lite. Förhoppningen finns att vi kan få komma redan nästa vecka. Ev kunde man ha kollat hans synnerver för att kolla trycket men… de strejkar viss där med. Mamma blev INTE hysterisk!
Snacka om att ha kommit ned i tempo. Beundransvärt, verkligen…

Glad Valborg till er alla!

Postad av Mamma
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink