Monday, January 08, 2007

Jag har nog innerst inne hela tiden vetat om detta, fast jag har bara tryckt bort det med förhoppningar. Förra besöket hos kardiologen gav oss en glimt om vad som skulle kunna komma att hända fast om än ganska långt fram i tiden. Idag var budet annorlunda. Nu talar vi inte om 6kg längre och ca 6 månader, nu talar vi om att operationen mest troligt kommer att ske inom en månad. Vi talar inte om bandning heller, utan om den ”stora” operationen, den som skall täta det centimeterstora hålet mellan kamrarna.

En månad! Paniken griper tag i mig, tårarna av oro tränger fram fast jag inte vill det. Jag känner mig som hon systern i filmen Masjävlar som sitter på toan och säger ”Skall inte gråta…skall inte gråta” men just nu har jag inte så mycket att välja på.

Statistiken visar på lyckade resultat, men det hjälper inte riktigt. Oron finns där i alla fall och gnager hål i mitt sinne. Bara tanken på att de faktiskt skall stanna och starta om hjärtat på henne känns ogripbar. Att lämna henne i händerna på främmande människor som skall göra allt det här otroliga kommer att bli svårt. Okunnigheten om teknikens möjligheter lämnar mig bara frågande och orolig. Varför denna ”plötsliga” brådska? Tusen frågor som jag glömmer att ställa när jag väl möter kardiologen. Jag måste börja anteckna mina frågor!

Frågan är om hon inte ligger på gränsen till hjärtsvikt igen iallafall, det är som ikväll ymniga svettningar och hon kräks spontant, igår blev hon väldigt medtagen efter badet, det var svårt att få henne att hålla värmen trots att vi eldat upp till ca 25 grader i huset just för att undvika alltför stora temperaturskillnader från vatten temp till rumstemp. Hon har ansträngd andhämtning som varierar mellan 60 och 85-90 andetag i minuten. Hon orkar inte äta på flaska mer än någon gång, och då blir det bara 40-50 ml hon orkar äta själv.

Å andra sidan kommer hon att bli frisk efter operationen, ingen ansträngd andhämtning, hon kommer att orka äta själv antingen via amning eller flaska, vertikelsonden är ett minne blott och hon kommer inte att kräkas lika ofta, inga svettningar. Tanken på det scenariot gör att allt får ett värde på ett väldigt konkret sätt. Att få en tid att sikta in sig på gör att jag får nya krafter, jag jobbar inte i blindo, jag behöver inte känna stressen att hon inte går upp i vikt som hon skall, att allt skall komma till ett akut skede med hennes hälsa och att hon därmed skulle bli tvungen att genomgå operationen under akuta förhållanden då hon kanske inte mår riktigt bra innan operationen, vilket kanske skulle försämra hennes odds att klara av den bra.

Allt ligger och skramlar i en vågskål just nu och jag vet inte åt vilket håll det lutar. Det krävs nog några dagar att lägga allt på plats. Det kommer att krävas en hel del planering inför operationen med, och jag är tacksam att vi ändå får den här tidsrymden på oss att förbereda oss. Någon måste se till huset och djuren, har vi otur är det smällkallt vid den tidpunkten.

Två positiva saker idag är i alla fall att hon fortfarande går upp i vikt och väger nu 3670gram samt att ASD hålet har så gott som slutit sig! Det finns kraft i den här lilla tösen! Hon har jobbat i motvind i snart 4 månader men har ändå lyckats uppnå de resultat hon gjort.

Du har en stark drivkraft att nå ditt mål, lilla älskade Moa. Jag skall alltid finnas vid din sida och göra allt som står i min makt för att hjälpa dig nå dit!

Postad av Pappa • VSD-Hjärtfel
(1) Kommentarer • (0) Trackbacks • Permalink